Är du en av dessa vilsna själar som älskar hårdrock men är rädd för hur omgivningen skulle döma dig om detta faktum skulle komma ut? Ta det lugnt, du är inte ensam. För den som vill slinka ut ur hårdrocksgarderoben finns tips och hjälp att få.
För det första, erkänn att något av det bästa som finns är när man får syn på en äkta hårdrockare. Det kan vara på en konsert, i bussen eller i affärens mjölhylla. Men var det än är befinner sig personen plötsligt där, iklädd jeansväst, ett par lagom ingådda converse och med ett härligt hårdrocksbarr på huvudet. Bara står där och utstrålar pure metal och man kan nästan höra lite svaga Maiden-riff i bakgrunden. En sannolik själsfrände är omedelbart identifierad och man känner hur hårdrockshjärtat slår lite extra.
Men stopp och belägg, tänker du kanske nu. JAG kan absolut inte glida runt i hårdrockstisha och svart, småstripigt hår. Hur skulle det se ut egentligen? Tja, antagligen ganska ballt. Men jag förstår helt och hållet den som drar sig en aning för att blotta sin metalsida för sin omgivning. Det finns tyvärr en utbredd oro för att den oförstående omvärldens dom skulle bli orimligt hård. Och visst, få av oss vill väl bli stämplade som duvätande dyrkare av mörkrets furste vars privatekonomi prioriterar obskyra vinylskivor framför både hyra och hygien. Men det är samtidigt här vi måste stå upp och visa vilka vi egentligen är.
För det första, hur inskränkt måste man egentligen vara för att ha sådär pass förutfattade meningar? Allvarligt. Och för det andra, begär ingen att du ska gå all-in med hårdrocksstilen, särskilt inte från början! Du kan ju börja lite försiktigt, med lite svarta jeans då och då, för att sedan råka ha en Blind Guardian t-shirt under din stickade tröja som kanske råkar åka av. Belöningen kommer nämligen inte låta vänta på sig. Du är inte ensam.
Det finns nämligen fler där ute som du. Fler som önskar att omvärlden inser det vackra i dubbla baskaggar, sylvassa solon på elgitarrer och det perfekta hårdrocksvrålet. Steg ett är att ni finner 
varandra och detta måste ske genom att någon av er förr eller senare ger er till känna. Acceptera rollen som ambassadörer för Heavy Metal. Ni är viktiga för att lyfta hårdrockarnas varumärke. Ansvarsfulla föräldrar med volvo och villa kan också vara hårdrockare! Det är ju detta som gör oss metalfans så unika, det finns ingen skönare samling totalt olika människor!
Avslutningsvis, det jag vill ha sagt med denna artikel är att vi anonyma hårdrockare måste bejaka vårt inre begär efter utstuderade gitarrsolon och allsång till Manowar-refränger. Vi måste våga gunga huvudet ett par centimeter längre fram och tillbaks när vi någon gång snappar upp en melodislinga från Hammerfalls andra platta. Det handlar nämligen om kultur och gemenskap som är det finaste som mänskligheten har att erbjuda. Och att vi råkar tillhöra det särskilt priviligierade gäng som lärt oss uppskatta kärnan av den musikaliska elitens kreationer – Heavy Metal. Det är inget vi ska skämmas för utan tvärtom vara grymt stolta över!
