Hjälp! Har jag blivit en hårdrockare?

När jag växte upp i förorten på 1980-talet fanns det ganska bestämda uppfattningar om musik. Det var dels föräldrarna som tyckte att vad jag och mina två bröder lyssnade på alltid spelades för högt. Sen i plugget fanns det två stora läger, det var hårdrockarna och syntharna. Det fanns några obskyra falanger också, punkarna och de som gillade reggae. Sedan fanns det ju de där två killarna som gick på musikutbildning och spelade jazz. De stora grupperna var dock hårdrockare och synthare, som sagt. Dessa manifesterade sin grupptillhörighet genom klädsel och stil.

Hårdrockarna gick runt med långt hår, bandana i form av en snusnäsduk, och jeansjacka. Jackan hade helst olika tygmärken påsydda som visade de populäraste gruppernas loggor. Ett bälte med nitar var också vanligt. De hade ofta Mössa med tryck med favoritbandets logga. Sådana mössor kunde de sätta på väggen bredvid konserthalsdukarna. Syntharna hade ofta färgglada, tighta, skjortor och någon kostymliknade outfit. De hade olika experimentella frisyrer som möjliggjordes av en massa hårgelé. De två grupperna beblandade sig inte gärna med varandra, de gick på olika fester, hängde i olika gäng och gick till olika lokaler.

Min ena storebror var definitivt hårdrockare med hela kittet. Jeansjackan, håret och umgänget. Det var mest hans musiklyssnande hemma som gjorde vår mor galen. Inte musiken dock, utan volymen. Vår mamma som kom ur den Elvis-älskande generationen erkände decennier senare att hon faktiskt tyckte om mycket av det som brorsan lyssnade på. Det jag lyssnade på hörde hon nog aldrig, eftersom det dränktes av brorsans Iron Maiden, Scorpions och Ozzy med många flera.

Var jag en synthare? Jag lyssnade ju på Alphaville, Eurythmics, Ultravox och Depeche Mode bland annat. Jag hade dock aldrig kläd- eller hårstilen som hörde till. Det jag lyssnade mest på var nog ändå Motownmusiken i form av Stevie Wonder, Earth, Wind & Fire, Commodores och liknande. Jag älskade bluesmusik. Sedan gillade jag Whitesnake, Europe, Queen och Elton John bland mycket annat. Jag var ett blandband förklätt till tonåring. Jag var en lyckligt lottad lillebror som hade två äldre bröder. Båda dessa bröder var breda i sin musiksmak vilket gjorde att hemma hos oss fanns alla genrer representerade, utom dansband. Farsan älskade jazz och finsk tangomusik, mamma älskade Elvis och Démis Roussos.

Sedan jag växt upp har musiksmaken bara breddats mer och mer. Genom mammas nya kille blev vi också utsatta för dansbandsmusik, vilket bara var nyttigt, antar jag. Sedan jag fick ärva mellanbrorsans, hårdrockarens, vinylsamling har jag upptäckt än mer vilken härlig musikskatt hårdrocken utgör. Jag har alla möjliga spinoffs och soloprojekt i skivsamlingen som härrör ur gruppmedlemmarna i Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin bland mycket, mycket mer. Jag hittar i hårdrockarens skivsamling även Beatles, Diana Ross och Sex Pistols med mera. Vi är kanske allihop musikaliska blandrasbarn, i alla fall om vi har tur.

Sedan jag blev kär har jag upptäckt vilka fina hårdrocksballader det finns, och hur de ändrade betydelse och styrka sedan jag blev pappa. Lyssna på Aerosmiths “I Don’t Want to Miss a Thing” och tänk på dina barn så förstår du vad jag menar!